Jag har landat i sängen. Kroppen sjunker längre och längre ner…. Ner emot jorden. Jag försvinner bort, ut i ingenstans. Det finns inga måsten, inga förväntningar, inga krav. Till och med min kropp är borta, som det känns. Så händer det sig att jag möter mig själv i olika perioder av mitt liv. Jag hälsar på hos mig själv. Det är som om jag står bredvid och betraktar mig själv…. men det sista jaget jag ser är jag inte alls beredd på!

 

 

JAG ca 5 år

Jag sitter och äter grillad korv med min lillebror i soffan på altanen i huset där jag växte upp. Jag är så glad, känner mig så sprallig. Vi måste äta fort för sen ska vi leka nån rolig lek. Jag har tusen idéer om olika lekar, det finns ingen ände på min fantasi. Mina bröder ställer upp på allt, jag är ju trots allt storasyster ? och det uppdraget tar jag på största allvar. Jag är helt oförstörd. Jag är helt och hållet närvarande med alla mina sinnen. Jag är så full av liv. Så närvarande har jag inte varit sen dess, förutom när jag har haft ångest konstaterar jag. Det låter tråkigt. Det ska jag verkligen jobba på, tänker jag. Jag ler för mig själv när jag lämnar henne. Vilken glad liten människa!

 

JAG 17 år

Jag är i mitt rum i huset där jag växt upp. Jag är gravid. Jag bor fortfarande hemma men jag vet att jag ska flytta hemifrån när barnet har kommit. Jag är glad men lite otålig. Det ska bli så roligt att ha mitt eget hem. Ta hand om den där lilla tjejen som bor i min mage. Jodå, jag har redan bestämt att hon ska heta Amanda. Men det är några månader kvar och jag får inte skriva på nåt hyreskontrakt förrän jag fyllt 18. Så därför väntar jag. Och längtar. Efter mitt nya och alldeles egna vuxenliv.

 

JAG 19 år

Jag är i lägenheten där jag bor med min dotter. Jag är så himla stolt över min första lägenhet. Jag visar mig själv mitt hem, öppnar garderober och skåp, går runt i alla rum. Jag vill verkligen visa upp allt! Jag trivs så himla bra med att vara mammaledig med min dotter. Det är så skönt att känna mig vuxen och kunna klara mig själv och bestämma  över mitt eget liv. Jag har med mig min dotter överallt. Cyklar runt med henne på pakethållaren i barnsadel med en väska med blöjor o välling i cykelkorgen. Umgås med kompisar o är ute på festligheter när jag har barnvakt. Livet är helt okej.

 

JAG ca 22 år

Det är tyst på nästa ställe. Jag har flyttat. Persiennerna är neddragna. Blommorna är vissna. Jag är bara hemma. Går nästan aldrig utanför dörren. Tar hand om, umgås och leker med min dotter men mer är det inte. Jag är ständigt stressad. Dels förstår jag inte vad som händer, dels får ingen veta. Jag lever i en destruktiv relation. Jag har tappat bort mig själv helt. Jag har fullt upp med att förklara och behaga. Jag försöker få kontakt med mig själv men jag varken ser eller hör. Jag ber mig själv följa med ut i solen, andas lite liv men jag vägrar. Varför skulle jag göra det? Jag har fullt upp med att räkna ut nästa steg i min relation. Jag ber mig själv att lämna honom men jag tittar på mig själv som om jag var en utomjording. Det är för övrigt den enda gången jag ser på mig. Ständigt jagar jag runt i lägenheten efter ingenting med blicken i golvet.

Detta jaget är den jag har svårast att lämna. Jag kan inte rädda henne, jag vet det så väl, ändå försöker jag så gott jag kan. Utan resultat såklart. Jag är tvungen att gå till slut. Det känns hemskt att lämna henne, hon som bor där bakom den där stängda dörren.

 

JAG ca 27 år

Jag hälsar på mig själv på en ny plats. Jodå, jag lämnade honom till slut. Eller det kanske var han som lämnade mig. Så jag passade på. Den enda lilla glöden som fanns kvar av min livslust räckte för att ta mig därifrån. Jag är så exalterad. Jag har börjat rensa i min ryggsäck och upptäckt en hel massa saker om mina och andras beteenden. Om ansvar och konsekvenser. Om egna val och förlåtelse. Och nu vet jag att det finns ett ord som heter psykisk misshandel och att det står om sånt i böcker. En dörr har öppnats och jag vet inte vad jag ska göra av allt som dyker upp när jag väl börjar låta saker komma upp till ytan. Jag är arbetslös men jag har fullt upp ändå. Jag lovar mig att aldrig mer låta mig själv eller någon annan göra mig illa igen. Jag lovar mig själv att aldrig svika mig igen. Att alltid vara sann emot mig själv. En resa har börjat. En resa utan slut.

 

JAG när jag gjorde meditationen

Så känner jag min kropp igen. Känner hur jag ligger i sängen. Det känns som någon sitter bredvid mig. Väldigt nära mig. Jag ser ett par fötter. Det är någon som krupit in med benen i sitt långa nattlinne, så där som jag själv gjorde när jag var liten. Jag känner mig lite rädd. Jag vet inte om jag ska fortsätta titta eller om jag hastigt ska väcka mig själv ur detta djupa meditativa tillstånd. Men jag kan inte låta bli. Följer personens kropp med blicken och när jag kommer lite längre upp ser jag långt vitgrått hår som hänger ner. Men… det ser ju ut som mitt hår. Det ÄR mitt hår, förutom färgen då. Så anar jag ett ansikte och jag ser att det är jag själv, nånstans i framtiden som tittar på mig själv. Jag är gammal. Jag är genomskinlig.

 

 

 

Tillbaka till verkligheten. Känner mig så berörd av alla dessa Jag. Både glad och ledsen och andlös på en och samma gång.

Denna meditationen tänker jag på ibland när det stormar runtomkring och då känner jag mig lugn. Jag tänker att en dag när jag är äldre kan jag se tillbaka på detta nuet och hälsa på mig själv på ännu fler platser/perioder ☺.

Ingen annan meditation varken förr eller senare har påverkat mig så starkt. Den lämnar mig aldrig. Jag ville inte att den skulle sluta. Jag ville hälsa på mig själv mer! Men det var nog inte meningen. Var sak har ju sin tid…. ?

Det sista Jaget var allt lite läskigt…. men visst, jag har sett mig själv som gammal! Hur coolt är inte det?!

 

? Kram ?