Jag har slängt en massa fotografier. Jag har slängt en massa dagböcker. Jag har slängt en massa dikter. Jag har slängt en massa saker. Jag har lagt alla dåliga minnen i en låda och bränt upp den mentalt.

Och jag ångrar ingenting.

Vad skulle jag med alla såna dåliga saker?

Ta fram om jag hade tråkigt och ville ha ångest?

Jag har hittat så många röda trådar i mitt liv och alla leder tillbaka till mig.

Livspusslet har inget bestämt antal bitar.

I början försökte jag  komma ihåg alla  trådar.

Att tappa en tråd skulle kanske betyda att jag tappade bort mig själv igen?

Efter ett tag slutade jag räkna…..

Jag kunde inte ångra något i förväg, innan jag visste hur det blev.

Och när jag väl ångrade en massa saker var det försent.

Och när jag väl förstod vad som hade hänt och vilken roll jag hade spelat ångrade jag helt plötsligt ingenting….

 

 

Det är väl nån slags terapi att skriva om nån speciell händelse och tankar omkring det när jag känner mig sådär extra djup. Som jag om letar efter dom rätta orden men inte riktigt kan fånga dom. För mig är det inget konstigt, jag har alltid känt mig alldeles för djup ibland, så att jag nästan gått vilse i mig själv. En sida hos mig som inte så många känner. Det är nog i det djupet jag känner mig som mest ensam….

Här kommer dagens kort, lite sent men funkar ju ändå…. vilken dag som helst…. ????

 

 

Kram ?????????