Lite kort om helgens humoräventyr…. Vad skönt det är att inte ha några måsten. Vi vandrade runt på stan, kollade i affärer, flamsade och hade allmänt trevligt. Vilade i flera timmar på hotellet innan vi begav oss till Johan Glans show. Vilka bra platser vi hade visade det sig! Och jag som är så kort slapp och sträcka på mig hela tiden! Såg ju hur bra som helst, det var en väldigt bra lutning på lokalen. Jag skrattade så jag fick ont i magen. Underbart!

Medan jag sitter här i sängen & dricker kaffe & filosoferar tänkte jag att varför inte skriva ett blogginlägg?!

Jag är ju väldigt inne på det här med känslor och att vissa känslor kan vara otroligt jobbiga men ändå våra vägvisare. Känslomänniska…. Åh, vad många gånger jag önskat att jag inte var det. Men man kan inte fly ifrån sig själv eller hur? Däremot, om någon annan påpekat att jag är det har jag gått till försvar. Försvarat mina känslor som om dom vore mina barn. Många gånger argumenterat för en känsla, för dens rätt att existera. Det är ju verkligen inte så att jag hittar på vad jag känner. Känslomänniska ja, dramaqueen nej.

En typiskt exempel: En person sa något sårande. Jag blev ledsen. Inte bara av just det, utan av frustrationen att inte nå fram, att inte lyckas göra mig förstådd. Så till slut började jag gråta. Och då vill jag tala om att jag börjar inte gråta hur som helst bara. Jag tar inte alltid åt mig och reagerar med att bli ledsen. Hur som helst, personen säger: Jaha, nu börjar du lipa igen. Du lipar alltid för att jag ska få dåligt samvete….

Efter den kommentaren blev alla ord överflödiga. Jag tappade typ talförmågan. Hmm….. Nja, jag är rätt naken i mina känslor så det är mer troligt att jag gråter för att jag är ledsen?!?!?!?!?! I det läget kände jag mig så fruktansvärt förtvivlad. Hälften av mig arg, hälften ledsen. I den här relationen var det så länge, innan jag kom på hur mycket energi jag gav den här personen när jag visade mina känslor. Så jag stängde av och tog det med mina vänner istället. För jag tänkte verkligen inte sluta ta hand om mina känslor. Men jag tänkte heller inte ta hand om någon annans inre rörighet. Punkt slut!

Som jag upplever det finns det en viss kategori av människor som vet precis vad och hur dom ska säga saker så att man reagerar känslomässigt. Det kallas projektion, när en annan människa i princip kan gå hur långt som helst verbalt för att få en annan människa att reagera känslomässigt. I den utmaningen ligger också för den som råkar ut för det, att klippa och bryta mönstret med den människan.  Och det kan ta tid av såååå många olika skäl.

Det handlar inte alltid om att en känslomänniska ältar sina känslor. För min del har det handlat om att känslorna har kommit en och en och eftersom jag alltid väljer att försöka förstå orsaken och hur det påverkat mig så tar det sin lilla tid. En process. Som jag väljer själv. För då känns det bäst inuti. Och då känns det bäst efteråt.

????????????????

Exempel: Något händer, jag är ledsen och så får det vara tills ledsenheten går över. Därefter mig själv igen. En tid går och sen kommer kanske ilska över situationen. Så ska jag igenom den…. osv.

Förr skämdes jag för att jag kände så mycket och så starkt. Men det har jag slutat med för längesen. Det enda som hände var att omgivningen var nöjd medan jag höll på att dö inombords.

Alla känslor är övergående. Alla känslor är viktiga. En enda känsla kan komma tillbaka flera gånger i livet trots att det inte är samma saker som hänt. Man kan också sluta att känna en känsla som tidigare framkallats av något. Som att jämföra med att kolla på en komedi och till slut inte skratta åt den. Det är liksom färdigt. Våra livsvägar, våra livsläxor….. ????????????????

DAGENS KORT

Omge dig med skönhet och harmoni så fylls du själv av samma sak. Lyssna på och betrakta saker och/eller människor som ger dig inre lugn. En relation, naturen, musik…. Att vara i balans är att vara en del av livet. “Walking in Beauty” betyder just det. Ju mer skönhet du kan känna med ett eller flera av dina sinnen, ju mer fyller det alla områden av ditt liv. Säg inte nedvärderande saker om dig själv, din kropp eller andra människor. Försök hitta saker som gör dig tacksam och glad. Bakom det du upplever som rörigt är du en strålande, vacker själ. Ett sätt att hitta inre harmoni och skönhet är att lyssna. Lyssna på dina andetag. Vi tänker inte på dom men dom är en sån stor rikedom. Stanna upp och känn tacksamhet för vad som helst egentligen. Så ofta du kan. Hitta något, vad som helst. Så ofta du kan. Och fortsätt dagen med den sköna känslan.

Kram ???