Jag tänkte mest bara berätta att min allra första kompis C har varit hos mig i helgen. Jag tänkte bara berätta att jag tycker det är en värdefull förmån att ha någon kvar som vän, som känt mig sen jag var liten. En person som varit med hela barndomen och tonåren. Därefter borde Vänskapen ha runnit ut i sanden kan man tycka. Vi är väldigt olika som personer och sen vi blev vuxna har vi nog inte haft så mycket gemensamt. Inte ens bott i samma stad på många år. Men vem släpper frivilligt taget om den viktigaste länken till ens förflutna??? Inte jag i alla fall…. ???
1979 stötte vi på varandra utanför mitt hus. Vi var 3 år…. Vår lilla värld var våra hus och en grusväg förbi en lekpark. Det tar nog bara 30 sekunder att gå den vägen idag men då var den lilla promenaden en evighet. Det gick fortare om man sprang till den andra…. ???
Vissa perioder har det gått flera år som vi knappt eller inte haft någon kontakt. Men som det nu är med Karma så möts man igen. Antingen för att något inte är färdigt eller för att ta vid där man sist slutade. Vilket skälet är för min relation med C? Ja, det lär vi nog få reda på i sista änden ?…. Men det sista ligger närmast till hands att gissa på ?
Jag har en hel del väldigt nära vänner som jag litar på till 100 % som jag också delar många minnen med. Men dom vänskapsrelationerna har jag skapat i vuxen ålder. Jag & nån annan kan omöjligt återskapa allt sånt man gör när man är liten, skoltiden, tonåren…. Alla dom där åren är så många olika liv vi delat. Och jag skulle aldrig vilja vara utan det. Nä, aldrig i livet! ?
Det är därför jag vårdar just den här vänskapen och inte låter den rinna ut i sanden. Jag som är trygghets-människa och inte släpper taget i första taget…. Det går inte! I så fall skulle personen i fråga få säga till mig på skarpen, att den inte vill ha mer med mig att göra…. Jag ska villigt erkänna att jag trott det ibland, jag tror att jag är den som håller kvar hårdast.
Det är nån energi som binder oss samman. Det är alla minnen som finns i och omkring oss. Som aldrig går att radera oavsett hur gammal man blir eller hur långt bort ifrån varandra man bor eller om man ens aldrig mer ses i hela livet.
Vi har ett intuitivt sätt att förstå varandra. Vi bara vet när/om den andra menar, tycker, känner nåt. Så kan jag ha det med andra vänner också men hur jag än vänder och vrider på det sträcker sig den här vänskapen så långt tillbaka i tiden, så den blir ändå speciell på ett annorlunda sätt.
Jag kan inte skriva allt vi upplevt, sett, hört, gjort… Tänk om jag skulle skriva ner alla minnen, det skulle bli en enormt lång lista…. Vi två är nog dom enda som skulle orka läsa. Och bara läsningen skulle ta enormt lång tid ???. Vi skulle nog skratta ihjäl oss vid varje punkt om jag känner oss rätt ?.
Nu har jag inte ens skrivit vad vi gjorde i helgen. Så här konstigt blir det när jag ska försöka sätta ord på nåt som bara ÄR. Nåt som är mycket större än alla vanliga saker vi än hann med. Men jag ska dra allt det där fast det egentligen är helt oviktigt…. ?☺
Skrattat, lyssnat på gamla låtar från förr, kollat Mello, varit ute i nöjeslivet, pratat om allt möjligt, dragit dagens kort, bjudit på en Reikibehandling som tack för alla lyxiga hudvårds-lukta gott-grejer hon hade med sig, slappat….
Jag skulle vilja tillägna den här lilla textraden till C. Men som sagt, ord är överflödiga eller räcker inte till….
“Livet är här
Livet är nu
Och allt vi gör just nu blir minnen som aldrig suddas ut
Bilder i svart, bilder i vitt
Blir minnen som är målade med värme
För livet är här
Livet är nu
Jag och du”
(Eva Dahlgren; DRÖMMAR AV GULD ?♩?♩)
Här kommer ett pepp-dagens kort-budskap. Sen är det tack för idag, slut för idag!
“Sanningen om mig själv finner jag genom att lära känna mig själv. Idag ska jag lyssna till mina tankar”….
KRAM ??????