Jag hoppas att den inre elden tänds inom fler och fler. En efter en. Att alla rädslor, behov av bekräftelse, hämnd, avundsjuka, borde, måste, ska, osund förväntan, makt osv försvinner för evigt. Alla har en inre eld, en glöd, själslågan som alltid brinner där men allt som oftast fördunklas av mycket grejer som man bär

Livet rusar förbi Man måste stanna upp ett tag, tänker jag Sekunden senare är det något som fångar mitt intresse Inte nödvändigtvis något jobbigt eller viktigt Inte heller någon eller något speciellt Det kan räcka med en tanke så svävar jag iväg bort Bort ifrån det som pågår här nu Bort från livet Livet rusar

Ibland blir det bara såna dagar När jag är så himla ledsen När jag bara vill gråta och det känns som ledsenheten aldrig tar slut Jag antar att jag samlat på mig en massa skräp som måste ut Lättnaden efteråt känns i både kropp och själ Känslor som samlas ihop och blir till en klump

Nu kan jag inte göra mer Nu kan jag inte säga mer Så jag försvinner Så att det till slut kanske verkar som att jag aldrig funnits Mig spelar det faktiskt ingen större roll Om det är nåt jag behöver minnas nångång har jag ju det ändå inuti Jag har hittat så många ursäkter för

Känslor…. Jag kommer alltid hävda att känslor är vägvisare. Det spelar ingen roll vilken känsla det är, den kommer nånstans ifrån och den vill berätta någonting. Förr, innan jag förstod vikten av känslornas information gjorde jag alla dom gamla klassiska grejerna. Flydde, tryckte ner, förnekade, sysselsatte mig…. Och så stod jag då plötsligt där en

Jag upptäckte en sak för några dagar sen. Jag hade inga tankar. Jag hade inga känslor. Det var helt Tyst. Jag vet inte när det hände sist. Faktum är att jag inte ens kan minnas nån annan gång, så troligen har det aldrig tidigare hänt…. ?? Normalt sett har jag oräkneliga tankar, olika fack i

Just nu fokuserar jag på att bryta ett mönster som helt enkelt pågått alldeles för länge. Av erfarenhet vet jag att det är hög tid att bryta när man inte längre kommer någonstans. När man aldrig kommer framåt. Tiden passerar, mönstret går på repeat…. ⌛⌛⌛ Just nu blev jag bara så trött på det här

En dag ska jag skriva mitt livs novell. Om jag inte minns fel fanns det en tidning som hette så i mina ungdoms dagar. Fast en novell kanske betyder att det ska vara en kortare version, lite ihoptryckt. Det blir nog ingen novell trots allt i så fall. Det blir nog snarare en historiebok. Mitt

Jag mår inte bra idag. Va? Varför inte då? Vad har hänt? Det är inget som har hänt. Det är bara lite sprickor i fasaden som behöver lagas, tätas till, fixas. Oj, vad många gånger jag har föraktat mig själv: Det är väl ändå konstigt att  jag inte bara kan funka som “man ska” enligt