En röst inom mig säger: Skriv, bara skriv. TÄNK INGENTING! Nu vet jag ju att det inte är en röst i den bemärkelsen, utan mer en djupare del av mig~ inte det rationella, vardagliga jaget som pusslar, planerar emellan återhämtning i vardagen. Jag tänker att det är den där delen av mig som ofta behöver
Vänta, stanna Jag skulle vilja hålla dig kvar, du lilla strimma av hopp Så välkommen och samtidigt bortglömd Den dansande, glödande punkten av hopp som virvlar hit & dit Så svår att få tag i, lockande alldeles nära eller lite för långt bort Du verkar så levande, så full av det du är- hopp Vänta,
När jag har gått och lagt mig eller när jag vaknar tidigt. Då- just då kommer ofta en massa ord som vill sägas och skrivas. Men det finns inte en chans att jag tänder lampan, hämtar & startar datorn eller tar fram en skrivbok då precis 😊. Fast jag borde verkligen göra det för sen ångrar jag
All denna ensamhet Att alltid känna nån form av melankoli och att stå lite utanför Även när jag befinner mig mitt ibland andra All denna längtan Att alltid vilja sväva iväg lite mer, lite längre och lite högre Även när allting står stilla i fullkomlig harmoni Alla dessa ord Att alltid gå med känslan att
Ibland vävs kontrasterna ihop till en helhet och det måste jag säga är något av det bästa. När det inte längre är antingen eller. När två motsatser smälter ihop och blir till guld. Vad jag menar är när lättnad existerar samtidigt som det kan få kännas tungt. Samtidigt som jag känner stor sorg över så
Jag vill inte lämna några lösa trådar Jag vill inte stå där en dag och titta tillbaka på alla trådar som slingrats sig omkring varandra eller blivit till härvor Jag går hellre linan ut Inte vet jag om det är en omväg eller en genväg Jag vet bara att jag inte kan låta något vara
Då & då har jag känt mig liten Så otroligt sårbar och rädd Jag har helt och hållet behövt lägga min tillit i någon annans händer fast jag för en stund sen var starkare än någonsin och minsann gjorde upp med den ena grejen efter den andra Rättade till och justerade, kastade och sorterade på
Det är en del som tynger mig, fast annat som fyller mig 💯. Yin & Yang- motsatser- som egentligen alltid funnits med mig. Ibland mer balanserade men oftast mindre. Tycker jag balanserar för fullt ändå. Kanske för att jag är Våg men också för att det alltid måste kännas bra inuti. Just nu går jag
Jag vågar dyka djupt Jag vill veta mer om mig själv Min kropp är en stor del utav mig Utan den funkar inte mitt liv på jorden Men min själ då? Hur långt & djupt sträcker sig själen? Själen är jag, mitt hjärta, mitt innersta jag Utanpå det lade sig lager på lager av sånt jag behövde
Allt det där jag inte gjort emot andra har jag däremot gjort emot mig själv. Ett enastående exempel på det är att döma någon. Visst kan jag tycka och tänka något om någon annan, inte hålla med, inte vilja vara som/göra som nån annan osv… men inte så att det påverkar varken mig eller den andre.
