Visst är det märkligt när något eller någon försvinner som varit en del av ens liv Det kan vara en person, som antingen stått nära eller varit någon man fastnat och hakat kvar vid Det kan vara en sinnesstämning eller ett mönster man inte kunnat ta sig ur Egentligen kan det vara precis vad som
Jag förstår mig inte på dig Och du förstår dig antagligen inte på mig Det är min slutsats efter en massa ältande inuti mig själv om varför du gör si eller säger så Jag har inte skyllt något på dig men jag har varit medveten om vilka slags känslor du väcker i mig Nästan så
Den vackra hösten skiftar i färg Blöta löv har singlat ner på marken och lagt sig tillrätta Blåser runt när vinden tar fart Höstens dofter skapar massa minnen från höstar som passerat Mörkret vill säga hej tidigare på kvällen Vi lever lite olika liv, jag & naturen Medan en av oss förbereder sig på att
Hej. Fredag igen. Jösses vad tiden går! Eller som någon sa häromdagen: Snart är det jul. Ja, faktiskt. Jag tycker man säger så varje år, att det gick så fort, året som nu går mot sitt slut. Jag anmälde mig till en kurs som heter “Andlig coach”. (Tänkte skriva mer om den senare, den har
Jag började fundera på mitt liv. Hur och när jag sakta började glida över från en fas till en annan. Jag började skriva på ett papper, om jag enbart använder tanken blir det så rörigt. Jag började med mig själv 0-10 år. Skrev olika saker jag kommer ihåg om mig själv, inte händelser eller minnen-
Jag fick en fråga en gång, angående ett blogginlägg. Frågan var om det hade hänt något “eftersom jag mådde dåligt”, tolkat av läsaren utifrån att jag skrev om en känslomässig situation. Men så var det inte. Så är det oftast inte. Frågan gjorde mig förvånad och fick mig att tänka efter. Inte hade jag tänkt på
Kaos, så känner jag men visar inget utåt Det virvlar och stör som en orkan River upp både gammalt & nytt Sliter på kropp & själ Drar upp och flyttar på allting omkring sig Det går fort som ett skenande tåg Jag vet vad som händer om jag försöker hoppa av i farten, så jag
Vid reflektion dyker det mesta upp. Exempelvis har jag upptäckt om mig själv att jag allt som oftast haft/har en inre stress. Den bara finns där som en del av mig. Jag menar inte den “vanliga” stressen som är lätt att lägga märke till, som när man stimmar runt i vardagen. Inte heller den stress
Hur vet jag var andra börjar och jag själv slutar? Så fort det händer dras kontakten med mig själv ut Och då, då känns det minsann som att jag förlorar mig själv Som att jag går sönder och flyter bort från mitt eget liv När sånt händer och jag inte är förberedd blir det nästan
Det gäller att vidga perspektivet när man får lust att förändra saker & ting- dvs. personlig/själslig utveckling men kan ju såklart även gälla det fysiska planet. Men allt hör ihop. Byter vi jobb till något vi trivs bättre på förändras både något på det fysiska planet men samtidigt vi själva. För vi människor är som
