Sanningen letade sig trots allt fram till mig men inte vet jag vad jag ska göra med den. Nog för att jag känt alla gånger något inte stämt och/eller undanhållits, obetydliga små lögner som i mina ögon varit helt meningslösa. Har många gånger ställt mig frågan varför, fast jag behöver inget svar, jag hade ju

Tänk alla vägar jag vandrat fram tills nu Alla stigar jag gått på Ibland slingrande utan veta vad som finns bakom nästa sväng Ibland raka vägen i full fart Alla vägval jag gjort Och undran över hur det skulle varit om man i vissa korsningar valt en helt annan Alla “tänk om” och alla borde

Livsenergi- fyll igen alla sprickor och läk alla känslomässiga sår Laga mig ända inifrån och ut Så att jag kan försonas med mig själv och aldrig mer varken se eller gå tillbaka Livsenergi- om du kan förvandla dig till en vind snälla, blås bort alla motstånd Låt det storma om det så behövs, bara dom

Ibland hamnar jag i perioder där jag är båda sidorna av ett mynt. Då det känns som jag står lika mycket för det ena som för motsatsen. På båda sidorna finns lika starka argument och jag tror på dom alla lika mycket. Jag känner för dom alla och står upp för varenda en. Ibland hamnar

Vid sidan om mitt vanliga liv lever jag i en fantasiDär gör jag om saker som jag önskar jag hade gjort både annorlunda eller inte allsDär säger jag saker som jag önskar att jag hade sagt tidigare och inte långt senareMen bara ibland och när det behövsJag gör upp med allt möjligt, så mycket jag

Jag hoppas att den inre elden tänds inom fler och fler. En efter en. Att alla rädslor, behov av bekräftelse, hämnd, avundsjuka, borde, måste, ska, osund förväntan, makt osv försvinner för evigt. Alla har en inre eld, en glöd, själslågan som alltid brinner där men allt som oftast fördunklas av mycket grejer som man bär

Livet rusar förbi Man måste stanna upp ett tag, tänker jag Sekunden senare är det något som fångar mitt intresse Inte nödvändigtvis något jobbigt eller viktigt Inte heller någon eller något speciellt Det kan räcka med en tanke så svävar jag iväg bort Bort ifrån det som pågår här nu Bort från livet Livet rusar

Ibland blir det bara såna dagar När jag är så himla ledsen När jag bara vill gråta och det känns som ledsenheten aldrig tar slut Jag antar att jag samlat på mig en massa skräp som måste ut Lättnaden efteråt känns i både kropp och själ Känslor som samlas ihop och blir till en klump

Nu kan jag inte göra mer Nu kan jag inte säga mer Så jag försvinner Så att det till slut kanske verkar som att jag aldrig funnits Mig spelar det faktiskt ingen större roll Om det är nåt jag behöver minnas nångång har jag ju det ändå inuti Jag har hittat så många ursäkter för