Känslor är väl alldeles fantastiska ändå? Dom har så mycket att berätta. Det kanske inte är så roligt alla gånger att “höra” sanningen, vad som faktiskt gömmer sig djupt där inne men är det inte bättre att lyssna på känslorna? Varför är det så att känslor många gånger ses som nåt vi inte ska bry
Först var jag en kropp med ett namn i en fysisk värld Sen var jag en själ med en kropp Då orkade inte kroppen hänga med längre När det såg som mörkast ut ur kroppens perspektiv kom glöden faktiskt tillbaka Kroppen la sig för att vila under en lång period och vilken tur för själen,
Ibland känner jag att jag ska skriva nåt klokt och insiktsfullt. Något som kan beröra och hjälpa någon annan. Om känslor, medvetenhet, personlig/själslig utveckling, nåt speciellt tema-inlägg liksom. Så tänkte jag denna fredag men så blev det inte. Istället hamnade jag i det där andra tillståndet när ord bara kommer och lägger sig tillrätta. Utan
Idag slog det mig varför En insikt som också skulle kunna kallas för den hårda sanningen Jag har gått med en känsla som skaver Nästan omärkbar men som slingrat runt i bakgrunden Som om den väntat på det rätta tillfället att överraska mig Jag har försökt fånga den Jag har testat att vänta ut den
Visst är det märkligt när något eller någon försvinner som varit en del av ens liv Det kan vara en person, som antingen stått nära eller varit någon man fastnat och hakat kvar vid Det kan vara en sinnesstämning eller ett mönster man inte kunnat ta sig ur Egentligen kan det vara precis vad som
Jag förstår mig inte på dig Och du förstår dig antagligen inte på mig Det är min slutsats efter en massa ältande inuti mig själv om varför du gör si eller säger så Jag har inte skyllt något på dig men jag har varit medveten om vilka slags känslor du väcker i mig Nästan så
Den vackra hösten skiftar i färg Blöta löv har singlat ner på marken och lagt sig tillrätta Blåser runt när vinden tar fart Höstens dofter skapar massa minnen från höstar som passerat Mörkret vill säga hej tidigare på kvällen Vi lever lite olika liv, jag & naturen Medan en av oss förbereder sig på att
Jag fick en fråga en gång, angående ett blogginlägg. Frågan var om det hade hänt något “eftersom jag mådde dåligt”, tolkat av läsaren utifrån att jag skrev om en känslomässig situation. Men så var det inte. Så är det oftast inte. Frågan gjorde mig förvånad och fick mig att tänka efter. Inte hade jag tänkt på
Kaos, så känner jag men visar inget utåt Det virvlar och stör som en orkan River upp både gammalt & nytt Sliter på kropp & själ Drar upp och flyttar på allting omkring sig Det går fort som ett skenande tåg Jag vet vad som händer om jag försöker hoppa av i farten, så jag
Vid reflektion dyker det mesta upp. Exempelvis har jag upptäckt om mig själv att jag allt som oftast haft/har en inre stress. Den bara finns där som en del av mig. Jag menar inte den “vanliga” stressen som är lätt att lägga märke till, som när man stimmar runt i vardagen. Inte heller den stress
