Du ramlade in i mitt liv och tog upp en platssom tidigare varit ett tomrumDu stormade in i min vardag men utan att tränga dig påEna dagen fanns du inte allsNästa dag upptog du mina tankarJag ville inte kännaJag orkade inte hoppasSå jag stängde av både kropp & själoch låtsades som ingenting Du stannade kvar
Det slår mig hur mycket vi människor har att hantera. Det är mycket som ska fungera i vardagen, i det mänskliga livet. Det är också mycket man ska och vill vara & göra som människa. Även om någon är bra på fysisk återhämtning/vila så kanske tankarna aldrig tystnar. Kroppen är stilla men det mentala går
Fokus Ordning & struktur Inget utrymme för något annat- då rasar allt och jag faller tillbaka till oordning & kaos Så kan jag inte låta det bli Något sånt tänker jag inte tillåta Måste hålla fast vid det jag bestämt att jag behöver för att må bra Trots att det finns goda skäl & anledningar,
Det är inte förrän långt senare jag förstod att det finns olika rum man kan gå in och ut ur. Jag hade inte tänkt på det viset innan. Vissa går man in i av gammal vana. Andra är helt nya. En gång var det bara ett enda stort rum. Det var lite hipp som happ
