Den senaste tiden har jag både vaknat och levt med nån slags flyktkänsla. Som inte alls är relevant men inte desto mindre är sann. Allt som inte är harmoni dvs. allt som är nåt slags motstånd säger mig att något måste göras. Det är något jag behöver se över, se igenom. Jag tänker inte leva
En sak som är bra när man känner att man vill säga något till någon är att skriva ett brev som man inte skickar. Bara rent symboliskt för att det är saker man vill säga. För att man inte vågar säga det på riktigt. För att man blivit påverkad av någon både mycket och/eller under
Jag har aldrig några raka linjer, inga planer för vad jag ska skriva. Ingen lista, inga utkast. Jag bara sätter mig vid datorn och stirrar på ett “tomt blad” tills det kommer en känsla eller ett ord. Det kan vara något som jag kände för mååånga år sen, likaväl som för en vecka sen. Det
När du dras till ett kort är det en slags inre nyfikenhet. Det är din själ, din intuition, ditt sjätte sinne- kalla det vad du vill, som dras till ett visst kort. (Det är samma sak som att stöta på nån, stanna och prata, känna att något hänt/inte står rätt till, trots att den ler
Jag har vattnat mina blommor Renat mina stenar i solljuset Städat mitt hem Tänkt tillbaka på där & då Vem jag varit och den jag är idag En låt fick mig att stanna upp Det var något med melodin som gjorde mig sorgsen Tänkte på mitt inre barn Mitt lilla jag Den som var jag
JAG är inte här Själslig frånvaro Kroppen rör sig precis som vanligt Gör allt den brukar Men JAG är inte där Jag ler vid rätt tillfälle Säger dom rätta orden, är trevlig och artig Samtidigt känns allt overkligt Utanför mitt hem pågår verkligheten Inomhus likaså Ingenting ser ut att ha hänt, allt verkar fullkomligt normalt
Jag har inga ord. Därför kan jag inget skriva. Jag har försökt en stund nu men det finns inget jag vill berätta. Inga tankar, inga känslor. Bara en tomhet, som jag också skulle kalla tystnad ❣. Så kanske det är den jag ska skriva om? ?Dom här stunderna som jag ofta längtar efter men som
Denna veckan har jag inte känt mig pigg…. fysiskt. Men mentalt och känslomässigt har jag varit precis som vanligt. Har haft ont i HELA kroppen. Det har känts som jag pressats ihop av en asfaltsläggare ?. Som om mina organ möblerats om. Ont i magen, uppsvullen, feber från och till, yr, lätt illamående, huvudvärk. Vad
Under livets gång har jag hamnat i så många olika situationer som kräver ett beslut. Vissa har varit lättare att ta, andra svåra. Så finns det dom beslut jag aldrig velat ta men till slut blivit tvingad till. Kanske av andra människor, av omständigheter- fast jag inte alls velat. Det finns ju självklart beslut som
Sanningen letade sig trots allt fram till mig men inte vet jag vad jag ska göra med den. Nog för att jag känt alla gånger något inte stämt och/eller undanhållits, obetydliga små lögner som i mina ögon varit helt meningslösa. Har många gånger ställt mig frågan varför, fast jag behöver inget svar, jag hade ju
