Jag hade faktiskt ingen aning om hur komplext och många gånger svårt det här med att jobba med sig själv- personlig utveckling, hitta mitt sanna jag- skulle vara ???. När jag började för ca 20 år sen trodde jag det var hur lätt som helst. Jag visste inte om att vi människor är som lökar,
En spricka i fasaden När en strimma av ljus tar sig igenom en yta som börjar krackelera En liten känsla av att det vänder Att det finns hopp om förändring När en yta så sakta rämnar och ger plats för något bättre Kanske något man inte trodde fanns eller kunde tänka sig Så känns det
Livet blir sig nog inte riktigt likt i min lilla småstad på ett bra tag. Det som hände i förrgår känns väldigt overkligt och tankarna går såklart till dom som blev utsatta, anhöriga men också dom runtomkring som såg nåt. Det var som om allt stannade upp och det går inte riktigt att greppa. Här?
Har alltid försök men också behövt lösa, ta beslut, välja och kompromissa Emellan allt sånt där måste jag också hålla red på mig själv Det är inte alltid så lätt att vara människa om man också vill göra sitt bästa…. som jag Har alltid försökt men också behövt Lyssna på känslor Låta själen vänta in
Jag väntar, vilar, laddar Längtar till dagen då jag känner igen mig själv Vardagslivet har varit fyllt av alldeles för mycket, ändå är det inte överdrivet många veckor det handlar om Men tillräckligt länge för att jag låter vissa saker vara för att bara vila och vänta, ladda mig med massa ny livskraft Jag förstår
Idag ska jag ta farväl av dig Det är så man gör när någon lämnat jorden Men tycker inte riktigt att det funkar så Vadå hejdå och aldrig mer? Såklart det inte går Man kan väl ändå inte välja att aldrig mer minnas en människa som varit en del av ens liv? Idag ska vi
Gårdagens reflektioner: Det är magi, det är ett mirakel att solen som är så långt bort ändå kan värma mig- en liten människa här på jorden- som är ute och går en vinterpromenad. Och eftersom snöflingor är som dom är, så gör även solen så att dom glittrar. Även det är en magisk upplevelse om
Följer du med mig ner i den djupaste avgrunden frågade jag Det var aldrig några problem- min själsvän varken dömde eller ifrågasatte Jag fick sällskap ända ner Dit- där man inget ser utan får treva sig fram Vad skulle jag ner där och göra kan man ju fråga sig Nåt inuti sa att jag måste
Så många förhoppningar som grusats. Så många tillfällen som gått förlorade. Så många drömmar jag en gång hade. Planer som gick om intet, för att det som kallas livsläxor kom i vägen. Som olika hinder uppsatta lite varstans och blockerade ingångar och utvägar. Livsläxor som letade upp mig hur väl jag än gömde mig. Inte
Jag tänker faktiskt bli bättre på att applådera mig själv. Jag har upptäckt att jag missat det större delen av mitt liv hittills. Det är så lätt att supporta, hjälpa och okeja andra människor- ibland går till och med det till överdrift så att man tömmer sig själv fullständigt. Därför har jag bestämt att jag
