Att vara sann emot mig själv gäller alltid. MEN…. Ibland finns det lite olika MEN som ska vägas fram & tillbaka ??. Så kan det exempelvis vara när den förnuftiga delen av mig är säker på att den har rätt. Samtidigt som den känslomässiga delen vägrar ge med sig. Och så är splittrandet av sanningen
Lite extra ledighet…. Med några dagars andrum i min egen energi, där jag bestämmer takten på livet. Där jag avgör vad i mitt liv som ska få uppmärksamhet för stunden. Funderingar? Känslor? Hemmet? Relationer? Kropp & själ? Det är så skönt att bara ha sitt eget att tänka på. Att bara vara i det som
Inget händer Allt står stilla Som att hålla ett andetag Jag får inga klartecken Inga svar på några frågor Inget utanför mig är annorlunda Allt verkar vara som vanligt Jag börjar undra om jag hittat på alla saker jag hört och sett Som jag känner att jag vet & är så säker på Det där
Jag har många fina, äkta vänner men just den här är en av dom äldsta. Dels är hon äldre än mig- fast inte så mycket- men också en av dom som hängt med lite längre än andra. Den vänskapen skulle jag vilja beskriva så här: Jag sitter i en bil Jag är på roadtrip med
Intuition- hur många gånger har jag inte kompromissat med den? Hur många gånger har jag inte stängt av den? Och hur många gånger har jag undrat om den ens existerar, om jag hittar på? Antagligen lika många gånger som jag har förväxlat den med tankar som slingrat iväg eller känslor som i stunden känns sanna.
Jag har kommit på en sak som jag vill göra Men jag vågar inte Om jag gör det jag egentligen vill kommer det bli konsekvenser Hur stora vet jag inte men en del av dom kan jag räkna ut Så i nuläget väljer jag att inget göra alls, som om jag inte har nåt val
Hur är det egentligen med minnet kan man ju undra ibland ?…. Om jag tänker tillbaka på olika perioder/situationer i mitt liv så vet jag på ett logiskt plan att jag varit där. Jag kan då allmänt berätta om det men minns väldigt få detaljer. Men på det stora hela så vet jag ungefär hur
Detta är mitt 200:e inlägg ? och också troligtvis det kortaste och mest “vanliga” jag nånsin kommer skriva, enligt mig själv ?. Jag älskar våren eller egentligen alla årstidsövergångar- som kommer med något nytt jämfört med det som varit tidigare. Likadant känner jag inuti. Det där ögonblicket när man märker att det har blivit en
Egentligen visste en del av mig redan hur resultatet skulle bli Vad jag till slut skulle bestämma mig för Egentligen fanns det inte nån tvekan om hur jag kände När jag väl började erkänna för mig själv hur det låg till Förra året tog jag två stora beslut men det tog enligt mig alldeles för
Undra om jag gjort annorlunda ifall jag hade haft facit i hand. Om jag hade kunnat kolla längst bak i boken och se vad nästa steg eller konsekvens skulle bli. Undra om jag hade tagit andra beslut, valt andra vägar om jag hade haft chans att se vad som komma skulle. Det är ju lätt
