Det slår mig hur mycket vi människor har att hantera. Det är mycket som ska fungera i vardagen, i det mänskliga livet. Det är också mycket man ska och vill vara & göra som människa. Även om någon är bra på fysisk återhämtning/vila så kanske tankarna aldrig tystnar. Kroppen är stilla men det mentala går
Det är inte förrän långt senare jag förstod att det finns olika rum man kan gå in och ut ur. Jag hade inte tänkt på det viset innan. Vissa går man in i av gammal vana. Andra är helt nya. En gång var det bara ett enda stort rum. Det var lite hipp som happ
När ingen har vaknat Ingen i mitt hem och inte heller i världen utanför När det varken är natt eller dag För mig är den stunden helig Fylld av allt som får ta plats Allt som är jag får sväva fritt Så har det alltid varit När dagen vaknar tar jag på mig mina olika
I tystnaden skapas idéer och fantasier Tankar som aldrig blivit tänkta Leder till känslor som inte hör till något som redan hänt Efter att ha bearbetat mig bakåt och neråt- i ryggsäcken och tiden för att frigöra och förstå har jag upptäckt något nytt Jag trodde aldrig det kunde få plats så mycket inuti en enda människa
Känslor är väl alldeles fantastiska ändå? Dom har så mycket att berätta. Det kanske inte är så roligt alla gånger att “höra” sanningen, vad som faktiskt gömmer sig djupt där inne men är det inte bättre att lyssna på känslorna? Varför är det så att känslor många gånger ses som nåt vi inte ska bry
Först var jag en kropp med ett namn i en fysisk värld Sen var jag en själ med en kropp Då orkade inte kroppen hänga med längre När det såg som mörkast ut ur kroppens perspektiv kom glöden faktiskt tillbaka Kroppen la sig för att vila under en lång period och vilken tur för själen,
Idag slog det mig varför En insikt som också skulle kunna kallas för den hårda sanningen Jag har gått med en känsla som skaver Nästan omärkbar men som slingrat runt i bakgrunden Som om den väntat på det rätta tillfället att överraska mig Jag har försökt fånga den Jag har testat att vänta ut den
Jag förstår mig inte på dig Och du förstår dig antagligen inte på mig Det är min slutsats efter en massa ältande inuti mig själv om varför du gör si eller säger så Jag har inte skyllt något på dig men jag har varit medveten om vilka slags känslor du väcker i mig Nästan så
Jag började fundera på mitt liv. Hur och när jag sakta började glida över från en fas till en annan. Jag började skriva på ett papper, om jag enbart använder tanken blir det så rörigt. Jag började med mig själv 0-10 år. Skrev olika saker jag kommer ihåg om mig själv, inte händelser eller minnen-
Jag fick en fråga en gång, angående ett blogginlägg. Frågan var om det hade hänt något “eftersom jag mådde dåligt”, tolkat av läsaren utifrån att jag skrev om en känslomässig situation. Men så var det inte. Så är det oftast inte. Frågan gjorde mig förvånad och fick mig att tänka efter. Inte hade jag tänkt på
